Teaterchef Ann-Luise Bertell och regissör Bobo Lundén har i flera år planerat att samarbeta, men inte förrän nu har ett läge uppenbarat sig, där alla bitar fallit på plats. I premiärveckan satte de sig ner för att reflektera över pjäsen som gjorde det möjligt.

Bobo: Hej Annu, hur är det med dig?
Annu: Hej! Jo, det är bra.

Bobo: Vad var det som fick dig att fastna för den här pjäsen?
Annu: Jag tror att det var hur den fångade mig direkt. Den här tanken på att bara skildra födelsedagar tilltalade mig. Det är så briljant att visa ett liv genom små händelser. Jag både skrattade och grät när jag läste den, och det är sällan en text påverkar mig så.

Bobo: Vad tror du att det var som gjorde att du både skrattade och grät?
Annu: Det var nog för att de här människorna var så vanliga, men ändå så djupt mänskliga. Det handlar om små saker som att baka en kaka, men de blir symboler för något större. Det är imponerande hur pjäsen visar hela kosmos i de minsta tingen. Hur kände du när du läste den?
Bobo: Precis som du. Jag blev imponerad över hur annorlunda och välskriven den är. Det är inte en typisk pjäs för mig, men jag blev inspirerad. Det var lätt att se föreställningen framför mig.
Annu: När jag såg den på scen kände jag att den var hoppfull. Huvudpersonen går igenom svåra saker, men livet fortsätter. Det finns alltid nya möjligheter.
Bobo: Ja, det är verkligen aldrig för sent.
Annu: Precis, det är aldrig för sent att fånga ögonblicket.

Bobo: Pjäsen ställer ju frågan ”Har jag kastat bort mitt liv?” Det är en fråga vi alla kan relatera till.
Annu: Det väcker verkligen en tacksamhet. Jag känner hopp och glädje när jag ser hur Stina, huvudkaraktären, lär oss att uppskatta de små stunderna i livet, som att baka med sin familj.
Bobo: Det är också något djupt i tanken att vi är alla åldrar vi har levt. Jag vägrar låta min ålder definiera mig. Jag läste en rolig mening: ”Det gäller att dö ung så sent i livet som möjligt.” Och det syns i pjäsen när Stina, som är 107 år, fortfarande kan skämta och citera Shakespeare.
Annu: Ja, din regi har verkligen fångat alla lager i pjäsen. Stinas perspektiv, att hon ser tillbaka på sitt liv, är så tydligt.

Bobo: Vad hoppas du att publiken ska ta med sig efter att ha sett föreställningen?
Annu: Jag hoppas de känner att deras liv är värdefulla och att de växer av upplevelsen. Att de känner en varm och härlig känsla av att livet fortsätter.
Bobo: Jag håller med. Jag hoppas de går därifrån med hopp och tacksamhet, och en påminnelse om att ta vara på varje stund. Det är så viktigt att vara tacksam för varje ögonblick, som nu när vi sitter här och pratar. Det är en del av livet som gör oss större.